28 januari 2015

Att bita sig i tungan.....


Idag lät vi några av våra barn måla en gemensam målning med hjälp av olika fordon. 


Barnen använde inte bara fordonen som "verktyg" utan det blev en lek kring fordonen och en dialog barnen emellan. De sladdade, körde upp i luften m.m.





Plötsligt utbrister ett av barnen: Min bil har kraschat!!
En av oss pedagoger säger att de får ringa efter bärgaren.
Då reser sig ett annat barn upp och säger: Bärgarn!
Han lämnar rummet och kommer snart tillbaka med Bärgarn från Blixten Mcqueen.
Han kör med Bärgarn fram till bilen som kraschat och hjälper den upp igen.









Inför aktiviteten hade vi pedagoger valt ut ett visst antal fordon som vi inte använder i vårt "fordonsrum". De vi hade valt hade olika storlek på hjulen och även olika hjulmönster. Vi var väldigt, väldigt nära på att säga stopp, det räcker med de bilarna vi har här nu, vi behöver inte klena ner fler bilar, Bärgarn hör till fordonsrummet....... Men vi bet oss i tungan och följde barnen i deras tanke! Hur ofta säger vi nej? Varför?

När vi reflekterat kring händelsen i efterhand har vi pratat om vad ofta vi hindrar barnen i deras tankar utan att ta reda på vad de har för syfte med det de gör. Är vi rädda för att tappa kontrollen? Blir det merjobb? Blir det inte som vi planerat/tänkt?


VILKEN PEDAGOG VÄLJER VI ATT VARA?










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar